S:t Olofsskulpturen i Dalby
S:t Olofsskulpturen i Dalby
Olof Haraldsson stupade i Stiklestad en sommardag år 1030. Det sägs att han fick ett hugg i bröstet, ett i knät och ett i nacken. På så sätt stoppades han från att återta makten i det Norge som ett år tidigare hade drivit bort honom. Han hade gjort sig omöjlig genom sitt trägna arbete för lag, rätt och kristendom.
Inom kort skedde under vid hans grav i Nidaros/Trondheim. Hans son, kung Magnus den gode, påbjöd att han skulle firas som helgon på dagen för sin död, den 29 juli. Redan kring år 1050 har vi belägg för att han firades i England med nyskriven mässa och tidegärd. Pojkar uppkallades efter honom (det skotska namnet Macauley betyder Olofsson). Han blev det mest uppskattade av Skandinaviens egna helgon, med minst 400 kyrkor invigda till hans ära och stora skaror av pilgrimer som varje sommar drog till Nidaros.
Även Olofskyrkor som var förknippade med en källa kunde locka pilgrimer, såsom Hallaröd och S:t Olof i Skåne. Olof hade ju lockat många att döpas, så det är inte konstigt att han förknippades med platser där vatten väller fram.
Olofsskulpturen i Dalby kyrka antas vara tillverkad i norra Tyskland i början av 1500-talet. Det groteska monster som ligger under Olofs tron drar lätt blickarna till sig. Vad kan odjuret med sitt krönta människohuvud och sin onaturligt långa hals betyda?
I de äldsta skulpturerna av S:t Olof trampar helgonet inte på ett odjur utan på en mänsklig motståndare: en grimaserande soldat eller en gycklare. Från 1400-talet får motståndaren drag av odjuret i Uppenbarelsebokens 13:e kapitel, ett monster som skryter och hädar. Skulptörerna ville på så sätt understryka att hädelse och högmod kommer från avgrunden. Det figuren syftar på är dock hela tiden det faktiska motstånd som Olof fick uppleva från sina hedniska fiender. Som det står i en sångtext till S:t Olofs mässa: "Hån, hotelser och hat från ett ogudaktigt folk fick han bära, plågor och landsflykt bar han med fattning".
Skulpturen visar hur Olof nu sitter på sin himmelska tron med fienden under sina fötter. Genom sitt tålmodiga lidande och sin död i Kristi efterföljd har han vunnit seger och motståndaren framstår som löjlig i sin självhävdelse.
I vänster hand bär Olof ett ciborium. Det är ett kärl som man brukade förvara invigt nattvardsbröd i. Endast präster fick hantera detta kärl, och Olof håller det just för att han uppfattades inte bara som kung utan också som präst. Han hade ju spridit kristendomen med kraft i sitt hemland. Som det står i en annan medeltida sångtext, denna gång från tidegärden: "Det var en helt ny ordning: kungen gjorde tjänst som apostel, han var en Ordets härförare som predikade Kristi nåd för alla överallt".
Till sist har vi S:t Olofs högra hand, som tyvärr saknas i Dalby. I den höll han med all säkerhet sitt främsta kännetecken, yxan. Den kan ses som ett tecken på den rättvisa som präglade hans regering. det ideal om likhet inför lagen som gjorde honom till en förebild för kristna regenter. Men framför allt är yxan det vapen han dödades med. De flesta martyrer bär på redskapet för sin egen död, vilket visar deras likhet med Kristus: deras död förvandlas till seger precis som hans, och redskapet för deras död blir precis som korset ett segertecken. Det är också därför som S:t Olofs yxa har tillskrivits läkande egenskaper.
S:t Olof och alla andra helgon påminner oss om att vägen till varaktig framgång och lycka går genom tålamod, ödmjukhet och försakelser. Vi kan avsluta med ett citat ur en Olofspredikan från 1400-talet:
"Såsom den som är mitt ibland vågorna övervinner havets våld, inte genom sitt starka motstånd utan genom att styra skeppet vist, så bör inte heller vi strida mot de timliga bekymrens vågor genom starkt motstånd utan övervinna dem genom vishet. Denna vishet är tålamodet. Ty den tålmodige tycks liksom ge efter och övervinner ändå den våldsamme. Därför säger en poet: Ett ädelt sätt att segra är genom tålamod. Se, mina älskade, hur vi bör strida, nämligen genom vishet och tålamod, såsom den ärorike kungen S:t Olof gjorde!"
Text: Stephan Borgehammar, Dalbys Eginobladet sommaren 2010
