Dalby Söderskog
Kloster, kungsgård och nationalpark
När tanken på att skydda Dalby Söderskog först dök upp sades det att skogen var "den enda rent naturliga blandskog vi äga på slätten". Men det var inte sant. Människan och hennes betesdjur hade utnyttjat skogen i hundratals år och påverkat den starkt. Redan under början av 1500-talet användes Söderskogen som betesmark av Augustinerklostret i Dalby. Flera intressanta historiska spår/fornlämningar står att finna i området. Märkligast av dessa är kanske en bred, meterhög jordvall vars ålder och syfte ännu idag är oklart. Under 1700-1800-talet var området en hagmark med glest stående gamla träd. Stenvallarna runt skogen var då hägnader för att hålla djuren inne. Hårt betestryck och avverkningar förekom sedan med varierande intensitet när marken växlade ägare mellan danska och svenska kungsgårdar.
När området blev nationalpark 1918 upphörde påverkan och skogen lämnades för fri utveckling. Därefter har skogen långsamt förändrats mot ett mer naturligt tillstånd och kan så småningom ge oss en bild av hur det omgivande landskapet kunde ha sett ut om det fått utvecklas fritt utan mänsklig påverkan.
Bördig skånsk mark
Nationalparken ligger på en extremt bördig och kalkrik moränjord som vanligtvis är uppodlad i Skåne. Moränen bildades under istiden och är inte helt jämt avsatt vilket givit upphov till grunda, fuktiga sänkor med kärrvegetation. Terrängen sluttar svagt mot sydväst från 80 till ca 55 meters höjd över havet. En mindre bäck rinner genom området vilken skurit ut en dramatisk ravin i sitt nedre lopp.
Dalby Söderskog har idag närmast karaktär av en pelarsal och är attraktiv under såväl vår som sommar. Speciellt den intensiva, nästan exotiska vårblomningen lockar många besökare. Mattor av vitsippor, gulsippor och svalört täcker då marken, här och där med insprängda buketter av vårlök. En stor attraktion är den skånska nunneörtens röda och vita blommor som växer rikligt i områdets södra del. Vårblommorna ersätts under sommaren av ett jämngrönt täcke av skogsbingel och kirskål. Förändringarna i markanvändning har dock lett till att även artsammansättningen har förändrats. Den tidigare hagmarksfloran har ersatts med skogslevande arter. Totalt har antalet arter nästan halverats sedan området blev nationalpark. Almsjukans angrepp och de äldsta trädens död har dock åter börjat öppna upp skogen i gläntor. Detta gynnar de arter som minskat i antal samtidigt som förekomsten av död ved blivit mycket stor.
En skog full av liv
Den stora andelen gamla träd och förekomsten av död ved i form av kullfallna stammar och högstubbar skapar goda förutsättningar för lavar, mossor, vedlevande insekter och fåglar som lever i gamla lövskogar. Fågelfaunan är mycket rik och består av typiska skånska skogsfåglar. Mer än 30 arter häckar regelbundet i de gamla ihåliga träden. Vanligast är staren som häckar i hål i träden och hämtar sin föda i omgivningarna. Andra vanliga arter är större hackspett, spillkråka, kattuggla, gröngöling och skogsduva. Bland de många småfåglarna finns gulsångare, näktergal, svarthätta och grönsångare.
Insektslivet är rikt och varierat med framförallt många vedlevande arter. Även fjärilar i form av vårsvärmande Hyn och mätare förekommer rikligt i skogsområdena. Bland däggdjuren kan man träffa på räv, kanin, hare och rådjur. Igelkotten trivs riktigt bra i söderskogen bland daggmaskar och sniglar. Sedan början av 2(XX)-talet har den spanska skogssnigeln ökat kraftigt i nationalparken. Periodvis syns de i stort antal på de spångade lederna.
Textkälla: Länsstyrelsen i Skåne Län